En hemmafrububbla.
Jag pluggar, bloggar, packar lunchpåsar, diskar,
tvättar, handlar mat, skjutsar barn, sorterar tvätt,
lagar mat, fotograferar, bildredigerar, dammsuger.
Och bloggar lite till.
Och jag är ganska nöjd där i min lilla
bubbla.
Ända tills jag kommer ut och träffar
folk vill säga.
Som på bokklubben idag.
Då insåg jag hur mycket jag saknar att
umgås med andra.
Då blommar jag upp.
Då njuter jag av att prata och skratta.
Att kunna skämta och bli förstådd.
För det mesta i varje fall.
Och baske mig om jag inte hade lite
mindre ont i knäna efter dagens träff.
Och lite mer schvung i stegen.
17 kommentarer:
I know! Precis samma här, fast utan skjutsningar ;)
Tänk, jag funderade just på det här om dagen. Det måste ju vara alldeles fantastiskt att kunna vara hemma och vara projektledare, supporter, logistikchef, inköpsansvarig mm mm till det företag man älskar mer än något annat. Ja, familjen alltså. Att slippa gå med dåligt samvete när barnen lämnas först eller hämtas sist. När chefen muttrar och tycker saker ska fixas. När kunder inte är nöjda.
Fast visst kan jag förstå att man kan sakna att vara i en yrkesroll och gå till jobbet och göra "viktiga" saker!
/Kram
"När vi skrattar ökar hjärnans produktion av endorfiner, kroppens naturliga ämnen för smärtlindring och för eufori – med en kvardröjande effekt. Halten av serotonin som betyder så mycket för vårt välbefinnande (brist påverkar graden av nedstämdhet och depression) ökar. Dopaminhalten går upp och gör att vi upplever positiva känslor. Skrattandet leder också till ökad adrenalinproduktion, vilket ger en ökad vakenhet. Samtidigt minskas produktionen av kortisol på ett gynnsamt sätt. Under stunder av skrattande, glädje och positiv aktivitet minskas automatiskt de negativa effekterna för både kropp och sinnesstämning som det faktiskt ”kostar” när vi oroar oss, grubblar, är stressade, irriterade och nedstämda."
Inte konstigt att du känner mindre i knäna när du skrattar..
Ja, se där! Inte undra på att jag blir glad över att sitta i vårdcentralens väntrum och småprata med nån enstaka patient som väntar .-)
Nu ska här tränas.
Så igenkännande! Precis så är det,,, nöjd med tillvaron,,men herregud vad roligt det hade varit att sitta och bubbla och skratta med någon som förstår en, på svenska, över en kopp kaffe och några böcker....
Tyvärr,, så har jag inte några svenska bekanta i Filippinerna,, inte ens maken pratar svenska...
Saknar SWEA livet från Georgia,, men man kan inte få allt, alltid!
Att du inte läst boken, gjorde säkert ingenting!
Vad härligt!
Kram Åsa
I know the feeling:(
Vi människor är ALDRIG helt nöjda.
Jag har hitills ALDRIG mött någon som är.
Prove me wrong somebody.......hand on heart.
Shame really.
Gillar nya frisyren! Från en bubbla till en annan...
Jag förstår precis vad du menar.
Fast min bubbla varit annorlunda. (har ju iaf befunnit mig i Swiden...) Min blomning och luft under vingarna kom i och med skolan och mina klasskamrater...Underbart!
Insiktsfullt och underbart.
Ena dottern här i huset, när hon jobbade i Paris, så var hon med på Svenska kyrkans aktiviteter och stormtrivdes. Det finns inget sånt over there..?
Ut och flyg, vetja... ;)
En stor varm kram från frostiga Swiden får du här i alla fall.
Vi sitter i samma bubbla...
Vi gör samma saker (förutom att jag inte pluggar).
Trivs.
Absolut.
Men visst är det kul att komma iväg ut också. Jag är så glad för svennefrullarna och min bokklubb.
Är du med i en svensk eller amris bokklubb?
Vad läste ni för bok denna månad.
Kram!!
Jag känner igen bubbelkänslan! Jag minns när dottern var bebis och jag njöt av varje sekund. En underbar bebisbubbla! När jag sen började plugga engelska på kvällarna och helt plötsligt hade riktiga samtal med människor om intressanta saker - ja, då förstod jag att jag verkligen saknat att umgås.
Eller som nu. En avhandlingsbubbla, eller en luftslottsbubbla som det känns som ibland.
Bubblor är jättebra tror jag, men ibland behöver vi sticka hål på dem ;-)
Gabriella
Tur att du inte har några skjutsningar. Med tanke på ditt ickekörkort alltså. :D
Anna
Jag skulle gärna ha lite av varje. Ett superduperkul jobb på 50 procent - med ledighet på alla lov. Med kul arbetsuppgifter och jättetrevliga arbetskamrater. Och en chef som säger hur bra jag är och ger mig små lönebonusar mest hela tiden. Ska bara hitta det där jobbet. Sedan har jag full balans i mitt liv. :D
Elisabet
Lycka till med träningen. Idag ska jag tillbaka till ortopeden och få min dom ... :S
Anonym
Så det vara inte bara bokprat och fika igår. Det var bokprat, fika och en himla massa endorfiner! :)
Katarina
Vi är nog många som känner så. Tur att vi har våra bloggar så att vi får "umgås" och småprata via dem.
Åsa
:)
Anonym
Nej, vi måste ju ha något att sträva efter ... Det kan ju alltid bli liiite bättre.
underytan
Tack! Skönt att vi har våra bloggar så att vi kan kommunicera lite - bubbla till bubbla.
Gissan
Vi har ju en stor SWEAorganisation här. Jag ska nog försöka flyga lite mer med dem. Men någon svensk kyrka tror jag inte att vi har. Så jag får låta bli att vässa pennan.
Annika
Svensk bokklubb. Vi läste (borde ha läst) Somnat till Miriam av Linda Olsson. Har du läst den?
Lotta
Åh, vad bra du beskriver det. Att bubblorna är bra - men det behövs stickas hål någon gång då och då.
Eller hur!? ;)
Håller alla tummar ikväll för dina knän!
Då tycker jag att du tar tag i att samla vänner lite oftare! Det mår dina knän bra av... :-D
Vad bra du beskriver det. I'm in den bubblan too.
Vissa dagar måste jag verkligen intala mig hur bra jag faktiskt har det...
Men jag får lite ångest då jag tänker på att jag faktiskt ska börja jobba om si då där ett och ett halvt år.
Kram
Gabriella
Tack, tack! :)
Tina
Tror att knäna får bjuda in vännerna.
Lele
Börjar du jobba om ett och ett halvt år? Här eller hemma i Swiden? Jag planerar också börja jobba om ett par år - och då vet jag att jag kommer att se tillbaka och sakna den här tiden. Men det är lite svårt att njuta av ledigheten när man inte har något att vara ledig från.
Precis så känner jag mig med! Så roligt att få ord på det, liksom...
Skicka en kommentar