Mamma och jag är på promenad
med barnen.
Möter ett par glada herrar.
- Hallåååå! säger herrarna.
- Hej! säger vi.
- Hur mår niiiii? undrar herrarna.
- Tack bra, svarar vi.
Barnen har ju vid det här laget lärt
sig att svenskarna är ganska dåliga
på att hälsa.
Frågar mig vilka de glada männen
är.
Hur jag känner dem.
- Äsch, de vara bara fulla, säger jag.
Och ger barnen ännu en insikt om
svensk mentalitet.
1 timme sedan
9 kommentarer:
Ja lite av det svenska kulturarvet kan du gott lära dom!
Ja, folk som är glada i hatten, eller vad vi ska kalla det, brukar vi inte se så ofta där vi bor i USA. Mera när man går på stan här i Sverige...
Det stämmer så mycket! *ler*
Kram Anna
Stackars barn, vi svenskar som är så otroligt utåtriktade och "hejiga"... hrm... Jag försöker i alla fall. Nykter :) Kram på dig!
Så många tankar jag får när du nu skriver om Sverige och svenskarna ur ditt perspektiv...
Vad jobbigt med bilen...
Ha det fortsatt bra!!
Kram
Tyvärr en mycket sann bild av svenskar...
När min vän från Kanada var på besök reagerade även hon på hur surmulna och oartiga folk här är.
Inte alla, såklart. Men många.
Jag håller med.
Hahahaha, den var bra ;-D
En av de första dagarna här hemma så cyklade jag fråm min brors lägenhet till Mors lägenhet och vid cykelbanan stod tre killar och pratade. Den ene tittade upp och sa hej till mig. Hej, svarade jag lite snopet och tänkte att det var nog bara för att han var svart som han var så vänlig. Han var nog inte "riktigt svensk". När jag hade cyklat ytterligare ca 200m mötte jag en lite äldre kille på cykel och han sa minsann också hej. Jag var ganska förvånad efter den cykelturen, men efter det har det inte hänt något liknande. Jo, en finne som kanske möjligen hade tagit en eller två började prata med mig och dottern i en affär.
haha, vad roligt!! :)
Min man (som faktiskt är lite svartmuskig) hälsade glatt på våra grannar när han flyttade till mig i Sverige. Folk hälsade visserligen artigt tillbaka men tittade suspekt på honom. Tills det var kvartersfest... då var alla så stolta över att känna en riktig italienare. För visst kände de honom, de brukade ju hälsa! :)
Skicka en kommentar