På måndag kommer flyttbilen.
(!)
Plockar och fixar.
Och lyssnar på Mauro.
Som i Scocco.
Men att jag inte lär mig.
Jag blir ju så sentimental
av Mauro.
Plockandet och fixandet
blir så ineffektivt.
När blicken är suddig.
Jäkla Mauro.
Update:
Nu sjunger han om New York.
Buhuhuuu.
3 kommentarer:
Å jag förstår PRECIS!
Kram!!
Vi 60-talister pratade om honom häromdagen och insåg hur otroligt mkt han betydde för oss då vi växte upp.
Han är så bra, och det var ra-ta-ta också!
Men visst kan man få suddig blick..
Huggies!!
Åhhh!!!! Ja, det sinkar allt annat man gör. Och tänk så man kan minnas; gamla kärlekar, gamla minnen, gamla oförätter...
Skicka en kommentar