Min mormor och morfar dog innan
jag hade blivit mamma.
Min farmor dog när bloggbarnen var
små.
Och min farfar hann jag aldrig träffa.
Om jag hade kunnat.
Då hade jag bjudit dem på middag här
och nu.
Frågat de där frågorna jag aldrig ställde.
För att jag var för ung.
För att jag aldrig tänkte på att fråga.
11 kommentarer:
Åh, en sådan middag hade jag också velat ha. Med min mormor och morfar, min farfar och farmor och precis som du skriver ställa alla de där frågorna som man idag undrar över och skulle vilja få svar på.
Jag hade kunnat skriva de där raderna själv .., det är bara mormor jag har träffat.
Och när man får egna barn; när dom tar studenten och gifter sig och får egna barn .., det är DÅ man verkligen inser hur mycket man önskar att dom hade varit i livet. Mor, - och farföräldrarna.
Och ens egna föräldrar.
Och då kan jag svara dig så här: Jag är nybliven farmor/mormor till tre små barnbarn, det sista fick jag i förrgår. Min man har barnbarn i tonåren, ungefär lika gamla som dina barn som han inte haft kontakt med på många år. Hans barn har valt att ha det så. Hur hans barnbarn kommer att känna kring att de aldrig fick möjligheten att lära känna sin morfar vet man ju inte än. När de var små fanns han där men det minns de säkert inte.
Min egen mamma är 86 år, har 6 barn, 17 barnbarn och har nu alltså i förrgår fått sitt 12 barnbarnsbarn. Tror du att någon av alla de här (förutom min 38-åriga dotter som faktiskt bott utomlands sen hon var 19 år) intresserar sig på allvar för familjehistorien som i vårt fall är både intressant och mycket spännande? Nej, man lever alldeles för mycket här och nu och stressar runt utan att förstå att man ingår i ett sammanhang som är av stor vikt.
När jag var i dina år samlade jag faktiskt därför ihop alla fotografier och all information som fanns tillgänglig om de gamla familjemedlemmarna (till exempel det som Elisabet är så bra på, att dokumentera vem som står till höger om vem på en bild) och gjorde ett stort familjealbum.
Det går en generation och sen finns ingen som kan berätta längre så det gäller att passa på.
Detta är mitt arv och min "obligation" till mina barn som trots vuxen ålder ännu inte hunnit till dina frågeställningar. Jag har gjort samma sak med super-åttafilmer och negativ som är tagna under mina barns uppväxttid. Otroligt roligt och en källa till glädje. För mig - än så länge har mina vuxna barn bara snabbtittat men inte förstått vilken skatt de fått i form av dvd:er med sin barndom i svart-vitt och färg. Stillbilder och rörliga.
Men ihop med dina "sociala medier" - vad är det egentligen för nyspråk undrar jag - och dina fina bilder och kunskap om hur man fixar - är mitt råd: ta dig nu tiden att göra din egen släkthistoria i proffsig och fin utformning. Din och "Herr makes" förstås och det ni gjort tillsammans, innan och efter barnen. Vilket underbart projekt och du har ju tiden??
Jag skulle i det sammanhanget också ganska snart lägga ner det här med uttrycken "Amerikat och Sviden" på Kal-Oska och Kristinavis för nu är ni ju "hemma igen" och inga utlandssvenskar längre även om det varit en stor del av era liv. Det är min personliga synpunkt som du får ta som du vill men ju längre du håller på så desto längre tid distanserar ni er från anpassningen till det gamla hemlandet. Ni bor ju nu i Skåne, Sverige och tanken är väl att det ska vara så framöver?
Jag följer med intresse er återanpassning till Sverige och svenska förhållanden och vill också säga till dig apropå ett av dina tidigare inlägg: ja, klockan tre på eftermiddagen i november börjar det skymma i Sverige. Det är en stor nackdel men bara att gilla. Här i Provence sitter vi ute iallafall till klockan fem - ute alltså!!
Lycka till med allt!
Fina middagsgäster. Tänk så mycket det är som man skulle vilja veta. Ju äldre jag blir, ju fler blir frågorna till min Mor. Lyckan är att jag fortfarande har möjligheten.
Å vad fint skrivet. Jag växte också upp med endast min farmor och hon dog redan när jag var tonåring. Eftersom både min egen pappa och M's pappa sedan flera år är döda så kommer tyvärr E att växa upp utan både morfar och farfar. Sorgligt men så är det.
Kram!
Å, Anna!
Jag önskar detsamma. Fick aldrig lära känna min morfar och farfar. Saknar min farmor och mormor.
Kramar
Jag är övertygad om att de gamla också otroligt gärna hade velat träffa dig och mer än gärna delat med sig av sina erfarenheter och berättelser.
Kram!
Jag förstår precis. Frågorna som blev relevanta, för sent...
P.S Har precis läst ut Jonathan Franzens "Frihet". Generationernas påverkan på varandra. Så bra. D.S
DET var klokt det. Bra middagsbeslut.
Huggies!
Jag har ett brev från farmor där står mycket av hennes historia när hon flyttade hemifrån och bodde i Göteborg och jobbade som barnflicka. Fick en hel del information om släkten...ska se om jag kan kopiera det åt dej! Morfar skrev ju dagbok i ungdomen :) Kram
kattisochgrabbarna
Ja, de där vuxenfrågorna.
elisabet
Ja, tänk om man hade fått träffa dem - bara en gång så här i vuxen ålder. Vad fantastiskt det hade varit.
monet
Oj, vilken lång och klok kommentar. Tack!
bettankax
Tack för rubrikförslaget! :)
saltistjejen
Ja, det är verkligen sorgligt. Men förhoppningsvis får E lära känna dem genom er och genom sin mormor och farmor.
Kram!
lotta
Kram!
desiree
Det tror jag också. Tänk vilken middag vi skulle haft! Wow!
peace in mind
Frihet har jag precis köpt. Då har jag något att se fram emot.
annika
Huggies!
åsa
Det brevet läser jag jättegärna.
Skicka en kommentar