Innan jag träffade ortopeden fick jag
träffa den assisterande diton.
Lite kläm och känn på mina knän.
Men det var ju väldigt vad de var blanka.
Ja, just det. Nysmorda.
Sedan kom ortopeden in.
Originalet.
I hans släptåg kom ännu en assistent.
Mer kläm och känn på de nu ännu
blankare benen.
Jag svettade ymnigt.
Nervositeten, det lilla trånga undersökningsrummet
och min svarta ulltröja var en dålig kombination.
- Why are you so red? frågade ortopeden.
- What?
- Why are you so red?
- Oh, ajm just warm. Jättewarm.
- Sure? You are not sick?
- No, just warm.
- Well, let's talk about the knees.
- Yes please. What is the dom?
- Keep doing your exercises.
- Visst.
- And eat the glucosamine.
- Sure. Ajm verkligen jätteduktig på att
swallow the piller nu.
- And if it doesn't get better you'll come
back and get some injections.
- Injections? As in needles?
- Yes, needles. My assistant will tell you
about it.
Och så tog han mig i hand.
Först ett vanligt handslag.
Sedan ett sådant där coola-killar-på-gatan-
handslag.
Där man liksom håller om varandras tummar.
Sedan visade den assisterande läkaren
mig en liten informationsfilm.
Om sprutorna som man kan få.
Rakt in bakom knäskålen bara.
Tjoff. Tjoff.
Sprutor.
Jaha, ja.
Där ser man.
Det hade jag inte med i min katastrofplan.
Men jag slipper i varje fall amputation.
Alltid något.