Amerikanska skolavslutningar är
inte som svenska skolavslutningar.
På amerikanska skolavslutningar
delas det ut priser.
Awards.
Och för varje pristagare applåderas
det.
Det applåderas för bästa genom-
snittsbetyg.
Och för bästa kamrat.
Det applåderas för bäste musiker
och bäste läsare.
För bästa matteprestation och bästa
historieprestation.
För bästa matlagare och bästa sy-
maskinsutövare.
För bäste idrottsman (dagens viktigaste award!)
och bästa idrottskvinna.
Det applåderas för den under-genom-
snittet-elev (!) som förbättrat sig mest.
Det applåderas när viserektorn upp-
manar alla att vara goda representanter
för sin skola.
Goda representanter hela sommaren,
tänker jag.
Goda representanter tills ni är hemma
på era egna "properties" igen, säger
viserektorn.
Och så applåderas det igen.
Och igen.
Och igen.
Och ...
Jo, faktiskt.
Igen.

Inga blomsterdekorationer. Inga sånger. Inga vita klänningar eller
fina skjortor. Ingen avslutningskänsla alls. I varje fall inte för en svensk.