Skolkompisarna stod i klungor.
Som vanligt utan att hälsa.
Lite demonstrativt (jo, jag erkänner)
sa jag ett högt och glatt "Hi!"
Sedan tappade jag balansen.
Och utförde en liten dans.
En isdans.
Sprattel. Sprattel.
Vift. Vift.
"Ooops."
Sa jag.
Samlade ihop armar och ben.
Och hastade vidare.
8 kommentarer:
Fniss...det där kan jag faktiskt se framför mig...Kom att tänka på när du käckt skulle HOPPA ut från affären och slog i huvudet fniss...
Åsa
Hehe. DET glömmer jag aldrig. Det var kanske efter det jag fick så dåligt "barndomsminne".
Men du vad jag skrattar, det far man ju inte. sorry, du beskriver det ju ocksa sa skont.
Man vill bara bort bort...
Fniss...
Schysst! Jag försöker lära mina barn att det faktiskt är en bra grej att kunna skratta åt sig själv också. Och det där var väl ett utmärkt exempel! jag antar att ungarna kunde skratta åt dig iallafall? Ha ha! Tyckte DINA barn att du var rolig också? Eller bara pinsam?
Jessica
Ja, attans vad snabbt jag gick därifrån sedan. ;)
Ulrika
Ja men det är jag bra på - att skratta åt mig själv. Allt blir så mycket lättare och roligare då. Fast det är väl sådant som kommer med åren. När man är trygg i sig själv. Kanske inte lika lätt för barn.
Mina barn? Tja. De är vana. ;)
Hahaha, härlig entré!! För övrigt, utan dansen så kan jag känna igen mig. Om jag håller upp dörren till någon på stan och denna person inte tackar, då flyger FAN i mig och jag säger Varsågod!! högt och tydligt. Trevlig Helg!!
Kram
Nattsyrran
Ja, man liksom bara måste demonstrera lite. :D
Trevlig helg du också!
Skicka en kommentar