va? vaddå? moi?

Kommer ni ihåg den där killen 

som ringde till mig?

Han som ville att jag skulle 

skänka pengar till polisen.

Han ringde igen.

Sjuttsiken också, tänkte jag.

Han vill kolla så att jag har 

betalt det jag lovade.

Men det var inte därför han 

ringde.

Han ville bara tacka för senast.

För att jag varit så trevlig att 

prata med.

För att jag hade räddat hans 

jobbkväll.

För att jag var så positiv.

Han vill ha MER pengar, tänkte jag.

Vilket utstuderat sätt.

För att jag sände ut så bra 

energi.

Hur mycket ville han ha egentligen?

För att vi fått så bra kontakt.

Oookeeej ..?

Och så sa han att jag har fin 

accent.

Smickrare där.

Och undrade om vi kanske 

kunde ses någon gång.

Hoppsan. 

Vet ni vad jag svarade?

Maybe.

Maybe!?

Ja, men jag är ju så himla artig.

Men sedan förstod jag att han 

faktiskt bad om en dejt.

Jag har varit gift så länge att jag inte 

uppfattar de mest uppenbara signaler.

- I am sorry, but I don't think so.

Sa jag och kände mig ändå lite 

smickrad.

Jag menar, en beundrare är ju ändå en 

beundrare.

Tills jag insåg att han faktiskt

har min adress.

Då kände jag mig lite upprörd.

För tänk om han får för sig att 

söka upp mig.

Jodå, sådant har jag varit med om förr.

Då var det en religiös knarkare som 

jag var vänlig mot. Han började förfölja

mig och kalla mig sin älskade syster.

Så nu sitter jag här och väntar 

på att dörrklockan ska plinga.

- Det är från polisen. 

  Var god och följ med.

Gulp.